Helly

Idag har jag varit på kurs med jobbet. Jag ensam med tjugofem norrmän som snackar om det norska postväsendet. Jag har jobbat i posten i fyra veckor, de andra har jobbat i flera år. Allt kunde hur som helst varit ganska intressant, om det inte vore för att jag satt och sov de tre första timmarna. Nästan, i alla fall. Chefen tittade konstigt på mig några gånger när jag blundat lite för länge...
I alla fall, på eftermiddagen blev det bättre med lite teater och workshops och grejer. Och med "bättre" så menar jag att det blev lättare att hålla sig vaken, inte att det faktiskt blev BÄTTRE i ordets rätta bemärkelse...

...och när någon börjar prata om rollspel eller andra sorters framföranden inför folk i sammanhang där jag klart och tydligt är inräknad, så gör det ont i hela mig. Inget obehag här inte, utan ren jävla smärta i varenda liten del av min kropp. Ryggen kröks, axlarna far upp emot öronen och jag börjar se dubbelt. Det är en fruktansvärd känsla. Verkligen fruktansvärd. Jag sitter så ett tag, övertygad om att jag snart kommer att dö, fram tills dess att personen som leder "skådespelet" frågar om det finns några frivilliga. Då åker min hand upp. Direkt. Utan tvekan.

Jag respekterar och beundrar mig själv för det. Det är en av de sidor hos mig själv som jag faktiskt aldrig skulle vilja ändra på. Min spindelfobi är INGENTING jämfört med min scenskräck och ändå står jag där, igen och igen och igen. Och efteråt känns det hur bra som helst, bästa känslan i världen. Det är väl därför jag älskar det så mycket, antar jag. För att det egentligen inte finns något bättre sätt att vinna respekt för sig själv på än att gång på gång trotsa sin värsta rädsla. Jag vill ju inget annat än att stå på en scen, men till och med när jag sitter här, ensam på mitt rum, så snurrar det i huvudet när jag tänker på det. Livrädd med stil, I guess.

Så, det var dagens självbelåtenhet. Nu till något helt annat! (Haha, inte alls. Det blir inget annat än självbelåtenhet idag, en sådan dag har det varit!)

När man hör en av de vackraste sångrösterna man någonsin hört komma från en högtalare mitt på Karl Johans Gate så får man inte bara gå förbi. Man måste stanna. Och eftersom man inte har några pengar att visa sin uppskattning med så måste man gå fram och berätta hur fantastiskt det låter. Och så måste man ju såklart fråga sångröstens ägare ifråga om hon vill starta ett band.
Och det vill hon ju.
Så då har man sitt Oslo-band, med trummis, basist samt sångerska/provisorisk gitarrist. Inte svårare än så! Dessutom har man något att göra på måndag, då det är open mic på ett ställe i stan.

Självbelåtenhet var namnet. Ibland lyckas jag tamejfan.

Jag överlevde spindelattacken, åtminstone verkar det så. Under mina få månader i det här landet har jag dödat fler småkryp än jag gjort sammanlagt i hela mitt liv. Inte konstigt att saker och ting krånglar, min karma måste vara så låg den bara kan bli!
Nu är det läggdags, jag är verkligen jättetrött. Kanske börjar mina sömnvanor ordna upp sig, imorgon måste jag hur som helst komma upp i tid. Mycket att fixa med bank och grejer... Håll tummarna för att pengarna finns på kontot imorgon! Annars tar jag inte något som helst ansvar för vad jag gör. Någon kan råka riktigt illa ut.

Godnatt, lilla liv. Vi ses imorgon!

Jag blir förtvivlad. Måste alla människor vara idioter jämt?
Måste jag alltid försöka övertyga mig själv om motsatsen?

Idag har jag jobbat och varit duktig. Är trött nu och ska väl sova. Imorgon blir förhoppningsvis en händelserik dag, med montering av hyllor och gardinstänger samt bakning och diverse hushållsbestyr. Bara jag får min lön någon jävla gång. Om det inte finns pengar på mitt konto imorgon kommer någon att råka riktigt illa ut. Och så ska jag jobba, så klart. Idag har jag träffat på de mest udda människorna. Underbart. Jag känner mig plötsligt inte lika knäpp.

I. I think it's going to rain today
Jag vet inte vad jag förväntas känna men just nu är det bara tomt och jag fattar ingenting, som vanligt. Nej, det var fel. Jag fattar precis men jag befinner mig i en bubbla av just-här-just-nu och jag är rädd för att den ska spricka, så som bubblor alltid gör förr eller senare.

II. När min bubbla spricker...
...tänker jag dansa tills världen slutar snurra.

Inga pengar idag heller, kul skämt. Någon försöker svälta ihjäl mig, seriöst, vad har jag gjort för fel?
Ja ja. Vi har i alla fall ett snyggt duschdraperi, det är ju alltid en tröst.

För övrigt så slår det alltid lock i mitt vänstra öra när jag blir riktigt stressad. Just nu är jag döv. På riktigt. Jag hör ingenting. Så stressad är jag. Och så tjuter det också, högt.
Mitt lilla liv. Vad ska jag göra med det?

Det är inte alls lyx att börja jobba sent på dagen, hur kunde jag tro något så dumt? Jag går verkligen mycket hellre upp klockan sex och har hela dagen framför mig sedan, än att börja jobba halv tre och sova bort halva dagen fram tills dess. Inte precis så att jag kan göra något vettigt efter att jag slutat halv elva, särsklit med tanke på att jag imorgon börjar jobba klockan sju...

Jag vet inte riktigt hur glad jag får vara. Jag går emot alla mina principer men det skiter jag i just nu. Och så har jag ju aldrig varit riktigt principfast, både på gott och ont. Just nu mest på gott, tror jag.
Jag skiter egentligen i vilket. Ibland får man inte tänka, bara göra, så nu bara gör jag och hoppas att det blir bra.

Äh, skit i principer och grejer. Jag är glad som fan.

Jag behöver inte att en fantasifigur berättar för mig hur bra jag är. Jag vet redan mitt eget värde, och det utan att ha läst om det i en bok. Så är det. Jag behöver inte heller få broschyrer på T-banan om unga killar med surfbrädor som funnit sin Bästa Vän.

Vad jag behöver är en miljon kronor och ett glas vatten. Det kan inte Jesus ge mig.

(Eller kan han det? Någon som vet? Om jag bara börjar tro ordentligt så kommer det väl strömma in mirakel. Nu knäpper jag mina händer. Bara så att ni vet.)

Nattens knäckebröd måste ha gjort susen för imorse var jag fit for fight igen. Bortsett från att klockan var halv sju och jag kände mig döende, men så är det ju varje morgon. Härligt.
Nu ska jag och min roomie ner på byn, jag ska handla mat vilket känns som ren jävla lyx! Mjölk ska inhandlas, smör och ost likaså. Fan vilket överflöd jag lever i. Bortskämda jävla snorunge.
För övrigt är jag ledig imorgon men jobbar lördag eftermiddag, vilket ställer till det lite i min hjärna. Antar att jag vänjer mig så småningom.
Just nu funderar jag på om jag ska planka på T-banan eller inte. Sa just till roomien att det minsann är vi stackars hederliga människor som får betala för alla fuskare!
Well, har ju aldrig varit en särskilt principfast människa. Varför börja nu?