I'm down on my knees...
...and I take your hand and turn your love to hate
I. All the way to China in a police car from Japan, oh yeah!
Det är arton dagar kvar. Arton dagar! Det är nästan ingenting. Man skulle egentligen kunna säga att vi åker imorgon. Min tidsuppfattning kanske är något skev, visst, men mitt resonemang är helt logiskt.
Vad gjorde jag för arton dagar sedan?
Jobbade. Förmodligen var jag på dåligt humör och skällde lite på min omgivning, jag lyssnade med största säkerhet på Nick Cave and the Bad Seeds (sommarens i särklass bästa låt: Into my arms, och ja, texten kan ha något med den hedervärda utnämningen att göra) och läste någon meningslös deckare för att få tiden att gå. Förmodligen gick jag och lade mig alldeles för sent, trots att jag dagen innan lovat mig själv att komma i säng i tid. Vilket innebär någon gång innan tio.
Vad har jag gjort idag?
Det är kanske, efter min inledning, inte så svårt att räkna ut:
Jag har jobbat. Jag har varit på dåligt humör och skällt lite på den som råkat komma i min väg. Jag har visserligen också skrivit en samhällsengagerad insändare om miljöförstöring tillsammans med min blivande reskamrat och jag har tränat fotboll och kört bil några varv runt Anderstrop (nej, det var definitivt inte för nöjes skull), men i det stora hela ser dagarna faktiskt nästan precis likadana ut. Samma skiva spelas i min stereo, samma bok ligger på mitt nattduksbord, samma dåliga självdisciplin hindrar mig från att gå och lägga mig i vettig tid. Alltså: imorgon har det gått arton dagar till.
Imorgon sitter vi på ett flygplan på väg till the Promised Land (my Promised Land. Orientens bad lady!) med tjugo kilo i resväska och åtta i handbagaget. Kina. Inget annat.
II. Into my arms, oh lord
Jag är förälskad. I luften jag andas och i någonting jag inte glömt.
Det är verkligen inte svårare än så.
I. All the way to China in a police car from Japan, oh yeah!
Det är arton dagar kvar. Arton dagar! Det är nästan ingenting. Man skulle egentligen kunna säga att vi åker imorgon. Min tidsuppfattning kanske är något skev, visst, men mitt resonemang är helt logiskt.
Vad gjorde jag för arton dagar sedan?
Jobbade. Förmodligen var jag på dåligt humör och skällde lite på min omgivning, jag lyssnade med största säkerhet på Nick Cave and the Bad Seeds (sommarens i särklass bästa låt: Into my arms, och ja, texten kan ha något med den hedervärda utnämningen att göra) och läste någon meningslös deckare för att få tiden att gå. Förmodligen gick jag och lade mig alldeles för sent, trots att jag dagen innan lovat mig själv att komma i säng i tid. Vilket innebär någon gång innan tio.
Vad har jag gjort idag?
Det är kanske, efter min inledning, inte så svårt att räkna ut:
Jag har jobbat. Jag har varit på dåligt humör och skällt lite på den som råkat komma i min väg. Jag har visserligen också skrivit en samhällsengagerad insändare om miljöförstöring tillsammans med min blivande reskamrat och jag har tränat fotboll och kört bil några varv runt Anderstrop (nej, det var definitivt inte för nöjes skull), men i det stora hela ser dagarna faktiskt nästan precis likadana ut. Samma skiva spelas i min stereo, samma bok ligger på mitt nattduksbord, samma dåliga självdisciplin hindrar mig från att gå och lägga mig i vettig tid. Alltså: imorgon har det gått arton dagar till.
Imorgon sitter vi på ett flygplan på väg till the Promised Land (my Promised Land. Orientens bad lady!) med tjugo kilo i resväska och åtta i handbagaget. Kina. Inget annat.
II. Into my arms, oh lord
Jag är förälskad. I luften jag andas och i någonting jag inte glömt.
Det är verkligen inte svårare än så.
Kommentarer
Trackback