Helly

I. Tid som hinner ikapp
Fem dagar kvar. Måndag tisdag onsdag torsdag fredag.
Jag skulle packa idag men visste inte var jag skulle börja. Resväskan luktade Tunisien när jag öppnade den och jag fick städa ut några sandkorn. Längre än så kom jag inte så nu ligger resväskan på mitt golv men den är helt tom.
Ungefär som jag.

II. Well, there's blood in these veins and I cry when in pain
Är det såhär det ska vara och såhär det ska kännas så kan jag inte annat än att konstatera att jag hatar det. Även om det faktiskt bevisar motsatsen till något som jag länge varit helt övertygad om och som dessutom nästan drivit mig till vansinne. I play a good game, but not as good as you.
Ska det kännas så ska det kännas och jag måste erkänna att det känns.
Som om det vore någonting jag saknar, någonting jag behöver. Spelar ingen roll.
Jag vet att det är någonting jag kommer att sakna, och insikten gör mig... förundrad. Förundrad förvånad förfärad för att det finns någon som berör mig. Och det borde inte vara du. 

Men mest av allt: det borde inte vara jag.

I. As we were speaking of the devil you walked right in
Är detta ett skämt?
Jag är icke road!

II. Spiderweb
Idag har jag och Dunken samtalat angående det här med att bli vuxen.
Kortfattat: röj med vodka och "Vad hände igår egentligen?" byts ut mot ostbricka och vin i glada vänners lag.  Kanske något sällskapsspel.
Vi är snart där i alla fall. Ostbricka låter gott.

I. Den frihetstörstande spritliberalen
Jag är på revolutionshumör. Upp upp upp! Funderar på om jag kanske faktiskt lider (lider? Jag gillar det!) av någon sorts personlighetsklyvning. Grova humörsvängningar blir väl diagnosen i bästa fall. Tjoho!

II. Hate this place
Går omkring med en ständig känsla av skräckblandad förtjusning.

...and I take your hand and turn your love to hate


I. All the way to China in a police car from Japan, oh yeah!
Det är arton dagar kvar. Arton dagar! Det är nästan ingenting. Man skulle egentligen kunna säga att vi åker imorgon. Min tidsuppfattning kanske är något skev, visst, men mitt resonemang är helt logiskt.
Vad gjorde jag för arton dagar sedan?
Jobbade. Förmodligen var jag på dåligt humör och skällde lite på min omgivning, jag lyssnade med största säkerhet på Nick Cave and the Bad Seeds (sommarens i särklass bästa låt: Into my arms, och ja, texten kan ha något med den hedervärda utnämningen att göra) och läste någon meningslös deckare för att få tiden att gå. Förmodligen gick jag och lade mig alldeles för sent, trots att jag dagen innan lovat mig själv att komma i säng i tid. Vilket innebär någon gång innan tio.
Vad har jag gjort idag?
Det är kanske, efter min inledning, inte så svårt att räkna ut:
Jag har jobbat. Jag har varit på dåligt humör och skällt lite på den som råkat komma i min väg. Jag har visserligen också skrivit en samhällsengagerad insändare om miljöförstöring tillsammans med min blivande reskamrat och jag har tränat fotboll och kört bil några varv runt Anderstrop (nej, det var definitivt inte för nöjes skull), men i det stora hela ser dagarna faktiskt nästan precis likadana ut. Samma skiva spelas i min stereo, samma bok ligger på mitt nattduksbord, samma dåliga självdisciplin hindrar mig från att gå och lägga mig i vettig tid. Alltså: imorgon har det gått arton dagar till.
Imorgon sitter vi på ett flygplan på väg till the Promised Land (my Promised Land. Orientens bad lady!) med tjugo kilo i resväska och åtta i handbagaget. Kina. Inget annat.


II. Into my arms, oh lord
Jag är förälskad. I luften jag andas och i någonting jag inte glömt.
Det är verkligen inte svårare än så.

I. Angående mitt perfekta liv
Det här börjar kännas tjatigt, jag vet. Dessutom är det förmodligen värre för min omgivning än vad det är för mig, eftersom jag faktiskt lever mitt i allt detta perfekta. Hur förklarar man? Jag vet inte. Därför blir det kanske lätt lite tjatigt. Orden räcker inte till, inte ens i mitt eget huvud.
Men det får ni stå ut med.
Eller helt enkelt lämna mig ifred.

II. Angående den 2/9 -06
Jag är så jävla nervös. Allt känns så jävla bra, och när någonting känns så jävla bra så brukar det ju faktiskt visa sig vara... ungefär precis det motsatta. Ganska dåligt, med andra ord.
Jag vågar inte tänka. Det verkar bättre så.
26 dagar kvar.

III. Angående Carolina Klüft
Jag blir tårögd varje gång jag ser den människan.
Kan någon förklara? Jag har suttit här och lipat hela dagen!

bu cuo, xie xie.
ni zi ji zen mo yang?

I. Dreambreaker
Det var fint igår. Jag gillar mitt liv när det är precis som jag vill ha det:
såhär.
Bortsett från en viss smärta i fötterna (I blame my shoes) så mår jag väldigt, väldigt bra idag. Det här är en bra dag. Och den ska bli ännu bättre. Jag har inte ens söndagsångest, något som annars brukar vara ett återkommande inslag under just den här tiden på veckan.
Spelningarna var bra. Helly och Dunken var definitivt bästa röjet, även om vissa raggare också aspirerade på den titeln. Men icke! Om jag ska vara ärlig (och det är väl meningen?) så var de inte ens nära.
Jaha, för övrigt finns väl inte så mycket mer att tillägga angående gårdagen. Förfesten var trevlig, peppet på hotellet var trevligt, norrlänningarna var trevliga, banden var mycket bra, jag var lika sjukt stolt över min mamma som vanligt och hemresan gick ruskigt fort! Jag hann inte ens fatta det förrän jag trippade (just det, trippade! Hej, wo ming jiao Helena och jag gör mig själv till ett offer!) hem från genvägen tillsammans med Malin.
Och jag var vid mina sinnens fulla bruk och mådde bra hela kvällen! Hur ofta händer det?!
Det händer faktiskt rätt ofta.
Men jag blir lika förvånad varje gång.

II. I bought a white Cadillac
Idag blir det stranden. Så ser planerna ut än så länge, i alla fall.
Dessutom tennis framåt kvällningen. Hur mycket bättre kan det bli?