Helly

JAG ORKAR INTE TÄNKA!
Min hjärna är som sand. Blä!

I. I broke another heart
Idag ska det ske, bilkörning i Göteborg. Eventuella överlevande får väl berätta om upplevelsen senare,
men troligtvis stryker vi med allihopa.

II. I saved another life
Vilken jävla sovmorgon jag har haft idag! Jag känner mig nästan lite... utvilad.
Well well, det ska vi väl råda bot på idag och ikväll hoppas jag.
Tjoho!

I. En himmelsk drog
Ni som aldrig har spelat eller ens funderat på att spela tennis kan sluta läsa nu.
Ni andra kan också sluta läsa eftersom ni redan vet vad jag snackar om. Och om ni inte gör det, så okej då. Då är jag väl ensam om det här. (Risken finns, det måste medges, även om jag inte kan förstå hur det är möjligt.)
Det jag vill komma fram till är det här, ett enkelt jävla faktum:
Tennis är en drog och jag håller på att bli beroende.
Besatt är nog ett bättre ord, förresten.
End of story.


II. John, I'm only dancing (again)
Gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch... Samma sak händer imorgon.
Snacka om att mitt liv är enenda lång upprepning. Som jag mot all förmodan gillar.

Sarru?

I. Every single one's got a story to tell
Jag vill berätta hur min himmel ser ut fast jag vet att samma himmel har beskrivits flera miljarder gånger förut. Jag vill berätta om gräset och om träden och om asfalten (som het, rykande hud, så vill jag beskriva den. Men det är redan sagt och allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok) och jag vill berätta om hur det är att älska och hur det är att vara älskad och kanske också om hur det är att inte vara det men allt har redan sagts flera gånger om och det med mycket vackrare ord än jag någonsin kommer kunna drömma om. Ord som, även om jag hade kunnat nå dem, aldrig hade nöjt sig med att stanna vid mina läppar, eller vid mina fingrar, tills jag fattat mod nog att lämna dem ifrån mig igen.
Var jag nu skulle få det modet ifrån.
Min rädsla är min begränsning, jag inser det, men så fort jag erkänner det för mig själv slår just denna rädsla bort all logik och begränsar mig ännu mer. Jag är fast i en ond cirkel och den onda cirkeln är jag själv. Min egen kropp, mitt eget huvud.
Mitt blod lämnar mitt hjärta som min bästa vän
och återvänder som min värsta fiende.


II. It's getting harder and harder to breathe
Jag är förälskad i en röst och i några ackord. Jag vill bara säga det. När mina öron inte orkar längre så tar mina fotsulor över. Förstår ni? Jag är förälskad, och fullkomligt klar över att det inte är något annat än just en förälskelse dansar jag på moln. Inte rosa moln, någonstans måste gränsen dras, men ändå. Moln. Jävligt fluffiga sådana.
Det här handlar inte om någonting annat än lycka. 45 minuters taktfast, koncentrerad jävla lycka!

Eller: jag kan beskriva den (lyckan) på ett annorlunda sätt men då måste medlen förändras.
Nu handlar det om något helt annat som egentligen är samma sak. Hur förklara?
Siden, svag doft av cigarrök och en känsla av att någon hela tiden står bakom min axel.
Över tre timmars koncentrerad lycka (på ett ungefär alltså, kanske fyra, kanske tillochmed fem beroende på sinnestillstånd och rådande förhållanden i omgivningen) men en lycka som sitter längre ner än halsgropen och som andas djupare andetag. Men som försöker fly varje gång kriget nämns. Och saknaden, och ondskan, och allt annat som är sådant som hugger till. En lycka som kanske bleknar eller till och med tycks försvinna, men som alltid ligger djupt någonstans och viskar, kittlar.
Bättre än så blir det inte.
Det var bara det jag ville säga.

I. She's not here nomore
Jag jobbar och jobbar och jobbar och det blir helt enkelt inte tid över till så mycket annat. Festivaler till exempel, blir det inte mycket tid över till. Även om Peace&Love var väldigt fint och väldigt bra och väldigt kärleksfullt (inte för min del, visserligen, men atmosfären var helt klart fylld av kärlek, om ni fattar vad jag menar. Kärlek och fylla. Världens bästa kombination?) så känner jag abstinensen närma sig. Arvika hade inte suttit helt fel just nu, måste jag erkänna. Rock am Ring och Hultan hade inte suttit helt fel för en månad sedan heller.
Men här är jag och jag är nöjd, övertid övertid övertid.
I slutet av augusti kommer jag inte att vara så tjurig längre. Kapitalistisk snoruinge är vad jag har blivit. Fy! På bekostnad av min (oftast) helt oskyldiga kropp dessutom.
Men skit i det! Idag är det exakt femtio dagar kvar tills jag och Soffeboffe åker till Shanghai.
Då, om inte annars, kommer jag vara nöjd.
Och snygg. Men mer om det senare!

II. Dream on, dream on
Bara en liten undran:
Hur känns det att vara fast i Grekland i två veckor tillsammans med en flickvän som förmodligen är ful och som skriker av lycka över två biljetter till Thomas Ledins konsert i Varberg?
Är det lika underbart som det låter?
Jag tvivlar.

III. This love
Ja, jag föddes cyniker.
Övriga kommentarer överflödiga.

I. When did you leave heaven?
Jag vet inte hur man förklarar för inga ord kan rättvist beskriva den här känslan.
En konkretisering av allt jag någonsin velat vara, alla mina ideal koncentrerade hos en enda människa.
En liten scen och en röst som alltid alltid finns hos mig.
En påminnelse om var jag en gång befann mig och vart jag en gång ville.

Nu vet jag att ingenting har förändrats. Vet att jag kan bli vad jag vill. Vet att jag redan är den personen jag letat efter hela livet och att vart jag än är på väg så kommer den personen att följa mig.
Om det inte passar er så kan ni gå. Ett enkelt konstaterande, ingenting annat. Inga dolda värderingar i min slutsats om att det här är mitt enda och mitt bästa jag.
Jag är på jakt efter solen.
Jag är på flykt från min skugga.
Jag går dit benen bär mig, det ska inte vara svårare än så.

Du är en saga för god för att vara sann.


II. Ribba ut
Ingenting skulle göra mig nöjdare, här kommer missunsamheten in.
Zinedine Zidane. Smart!

I. All this talk of getting old
Tiden går fort, och jag hänger inte med. Någonstans slutade mitt hjärta att bry sig om vad som händer runtomkring det, just nu är allt bara kaos. Värst av allt är nästan att alla andra tycks fatta precis vad det handlar om medan jag bara famlar, hittar aldrig den rätta vägen. Trevar med fingrarna längs muren jag byggt själv men hittar inte ens ett litet kikhål. Är det så mitt liv ska vara? Jag är inte säker på att jag gillar det.

II. Stop it, ca suffit!
Nej, Ronan Keating. Bara för att du har ändrat en enda liten, liten ton betyder inte det att du har gjort en egen version. Fula idiot. Kom på nåt eget istället. Eller testa att ändra en ton till? Kom igen, det blir kul!