The sun doesn't shine for you
I. Every single one's got a story to tell
Jag vill berätta hur min himmel ser ut fast jag vet att samma himmel har beskrivits flera miljarder gånger förut. Jag vill berätta om gräset och om träden och om asfalten (som het, rykande hud, så vill jag beskriva den. Men det är redan sagt och allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok) och jag vill berätta om hur det är att älska och hur det är att vara älskad och kanske också om hur det är att inte vara det men allt har redan sagts flera gånger om och det med mycket vackrare ord än jag någonsin kommer kunna drömma om. Ord som, även om jag hade kunnat nå dem, aldrig hade nöjt sig med att stanna vid mina läppar, eller vid mina fingrar, tills jag fattat mod nog att lämna dem ifrån mig igen.
Var jag nu skulle få det modet ifrån.
Min rädsla är min begränsning, jag inser det, men så fort jag erkänner det för mig själv slår just denna rädsla bort all logik och begränsar mig ännu mer. Jag är fast i en ond cirkel och den onda cirkeln är jag själv. Min egen kropp, mitt eget huvud.
Mitt blod lämnar mitt hjärta som min bästa vän
och återvänder som min värsta fiende.
II. It's getting harder and harder to breathe
Jag är förälskad i en röst och i några ackord. Jag vill bara säga det. När mina öron inte orkar längre så tar mina fotsulor över. Förstår ni? Jag är förälskad, och fullkomligt klar över att det inte är något annat än just en förälskelse dansar jag på moln. Inte rosa moln, någonstans måste gränsen dras, men ändå. Moln. Jävligt fluffiga sådana.
Det här handlar inte om någonting annat än lycka. 45 minuters taktfast, koncentrerad jävla lycka!
Eller: jag kan beskriva den (lyckan) på ett annorlunda sätt men då måste medlen förändras.
Nu handlar det om något helt annat som egentligen är samma sak. Hur förklara?
Siden, svag doft av cigarrök och en känsla av att någon hela tiden står bakom min axel.
Över tre timmars koncentrerad lycka (på ett ungefär alltså, kanske fyra, kanske tillochmed fem beroende på sinnestillstånd och rådande förhållanden i omgivningen) men en lycka som sitter längre ner än halsgropen och som andas djupare andetag. Men som försöker fly varje gång kriget nämns. Och saknaden, och ondskan, och allt annat som är sådant som hugger till. En lycka som kanske bleknar eller till och med tycks försvinna, men som alltid ligger djupt någonstans och viskar, kittlar.
Bättre än så blir det inte.
Det var bara det jag ville säga.
Jag vill berätta hur min himmel ser ut fast jag vet att samma himmel har beskrivits flera miljarder gånger förut. Jag vill berätta om gräset och om träden och om asfalten (som het, rykande hud, så vill jag beskriva den. Men det är redan sagt och allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok) och jag vill berätta om hur det är att älska och hur det är att vara älskad och kanske också om hur det är att inte vara det men allt har redan sagts flera gånger om och det med mycket vackrare ord än jag någonsin kommer kunna drömma om. Ord som, även om jag hade kunnat nå dem, aldrig hade nöjt sig med att stanna vid mina läppar, eller vid mina fingrar, tills jag fattat mod nog att lämna dem ifrån mig igen.
Var jag nu skulle få det modet ifrån.
Min rädsla är min begränsning, jag inser det, men så fort jag erkänner det för mig själv slår just denna rädsla bort all logik och begränsar mig ännu mer. Jag är fast i en ond cirkel och den onda cirkeln är jag själv. Min egen kropp, mitt eget huvud.
Mitt blod lämnar mitt hjärta som min bästa vän
och återvänder som min värsta fiende.
II. It's getting harder and harder to breathe
Jag är förälskad i en röst och i några ackord. Jag vill bara säga det. När mina öron inte orkar längre så tar mina fotsulor över. Förstår ni? Jag är förälskad, och fullkomligt klar över att det inte är något annat än just en förälskelse dansar jag på moln. Inte rosa moln, någonstans måste gränsen dras, men ändå. Moln. Jävligt fluffiga sådana.
Det här handlar inte om någonting annat än lycka. 45 minuters taktfast, koncentrerad jävla lycka!
Eller: jag kan beskriva den (lyckan) på ett annorlunda sätt men då måste medlen förändras.
Nu handlar det om något helt annat som egentligen är samma sak. Hur förklara?
Siden, svag doft av cigarrök och en känsla av att någon hela tiden står bakom min axel.
Över tre timmars koncentrerad lycka (på ett ungefär alltså, kanske fyra, kanske tillochmed fem beroende på sinnestillstånd och rådande förhållanden i omgivningen) men en lycka som sitter längre ner än halsgropen och som andas djupare andetag. Men som försöker fly varje gång kriget nämns. Och saknaden, och ondskan, och allt annat som är sådant som hugger till. En lycka som kanske bleknar eller till och med tycks försvinna, men som alltid ligger djupt någonstans och viskar, kittlar.
Bättre än så blir det inte.
Det var bara det jag ville säga.
Kommentarer
Trackback