Stop it, ca suffit, won't let you get in dans ma vie

Idag har jag joggat hem från jobbet. Ända till min dörr. Det är långt!
Dessutom har jag som i ett trollslag blivit 4000 kronor fattigare men två glasrutor snyggare. Tack, Synsam.

För övrigt är jag trött på det här stället. Det bara regnar! (Okej för att idag är ett undantag, men ni förstår principen.)
Ja. Hejdå då.


Kaka?

När jag tänker efter så håller jag faktiskt med Marina (http://mittlivarperfekt.blogg.se).
Lite snappar man väl upp även utanför skolbänken.

No more keeping my feet on the ground

Det här är vad jag har gjort idag:

http://www.king.com

Tur att man har ett liv alltså!

Ta shuo le

48510-6

Fredagen den trettonde

Nej, inte idag. Men igår.
Och trots en supertrevlig dag med middag samt bio med familjen, så kunde hela världen dra åt helvete igår vid tio-tiden. Så kändes det då. Så känns det nu.
Därför ska jag supa skallen av mig ikväll. För så löser vi ungdomar våra problem, om det är någon som vill veta! Eller förlåt. Ni vet ju redan.
Ni vet det bättre än vad jag gör.
(Trots att jag är medveten om att jag är samhällets problem nummer ett, så är jag för upptagen med annat för att orka tänka på det just nu. Synd där, medelålders medelklassman!)

Jag är så fruktansvärt jävla förbannad.

Nothing's too good, nothing's too bad

Efter en lång arbetsdag är jag för trött för att orka skriva ett längre inlägg här.
Därför kommer här en kort och koncis bokrecension (eller något):
De tre böckerna (Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden, Luftslottet som sprängdes) i Millennium-serien av Stieg Larsson är förmodligen de bästa svenska böckerna på väldigt, väldigt länge.
Läs dem.


Never got to meet the President
Never got to shake his squirly hand
'Oh, don't you know the President
Is out for tea with Tony Blair
He won't be back for hours maybe, homeboy'


I'd be so happy if I got to meet George Bush
He's like an angel when Rebecca hears me calling
I would dance on NBC and say
'George Bush shook hands with me'
Then I'd go and choke on a cock

Quanto tiempo...

Ja, det var ett tag sen. Sedan den fjärde juni kan jag inte sätta ord på mina känslor,
och tystnad är ett bra alternativ till skitsnack, eller hur?
Nu, efter över en månad, ska det i alla fall offentliggöras:

Jag är hemma.
Men jag har ingen aning om hur det känns.



At least I have her love, the city, she loves me