Helly

I. That's what she said
Jag måste erkänna att jag är förvirrad. I mitt huvud just nu inga logiska tankar. Bara snurr.

Bara längtan och bara lycka.


II. Små grodor
Midsommar i Allgunnen var bäst. Trots vissa störande moment (som stökiga fransmän och hetsiga myggor) kunde förmodligen ingenting varit bättre.
Ringar, vattenskidor, bullar, UNO och trevligt (mycket trevligt) sällskap.
Perfekta liv.

Je ne t'aime plus, mon amour
je ne t'aime plus, tous les jours

I. 2-2
Jaha. Med tanke på Sveriges spel kan jag väl inte vara annat än nöjd.
Och faktiskt: inte mycket kan bli bättre just nu. Några detaljer bara. Annars är mitt liv perfekt.

PS. Mattias Jonsson platsar inte ens i ett division III-lag. Vad gör han i landslaget? DS.

II. Samla mig!
Idag är det svårt att få ut orden, men det här är undefär vad jag vill säga:
Midsommar kommer bli bra.
Den här sommaren kommer bli bäst.
Min framtid finns färdig i mitt huvud.
Jag vill orka ta mig samman och visa de människor jag bryr mig om att jag verkligen bryr mig om dem. Men det kan jag inte. För jag har en störning i min hjärna. Mitt liv.
Jag har en fransman i mitt hem.
Jag saknar Spanien, jag saknar Tunisien. Jag saknar vadsomhelst men är inte säker på vad det är.
Mitt liv är inte perfekt.

I'm sure that's well understood

I. Mitt fotbollshjärta slår och slår och slår
Trots mitt fysiska tillstånd mår jag ganska bra för tillfället.
Mitt fotbollshjärta slår.
Grabbarna har lugnat upp sig.
Sportkommentatorernas grammatikkunskap sträcker sig lika långt som den alltid har sträckt sig.
Från kortsida till kortsida.

II. Everytime I scratch my nails down someone elses back I hope you feel it
I love you I love you I love you.

I. Emotion sickness
Torsdag. Idag har jag vaknat, somnat, vaknat, tittat på reprisen av Spanien-Ukraina och förundrats och vid vissa tillfällen imponerats, stigit upp ur sängen, drabbats av viss yrsel och med inte särskilt stora förväntningar på den här dagen lagt mig ner igen. Tillslut måste jag trots allt  ha tagit mig samman för nu sitter jag här. Solen skiner, tror jag, men persiennerna är neddragna och jag orkar inte ta mig till fönstret. Lika bra är väl det.
Gandhi ligger och sover i sin matskål. Jag känner mig som en skadskjuten skabbräv och ser förmodligen också ut som en sådan.
I feel like I am naked, an emperor without his clothes
and still my hands are shaking, broken with an overdose
On chemicals I'm burning, drunk deadly and old
and still there's something here that leaves me cold...
Igår gick jag hem tidigare från jobbet och idag hatar jag mitt liv mer än någonting annat (med vissa undantag men dem ska jag, av hänsyn till vissa personers eventuella känslor, inte räkna upp här. Jag bara hoppas att det framgår tydligt ändå. Jag vill inte ha er i mitt liv och om det mot all förmodan skulle vara svårt för er att acceptera så får vi väl diskutera det då, men den här känslan verkar inte vara något annat än ömsesidig. Vi lämnar det där för tillfället.)
Jag behöver jobba. Jag behöver ett socialt liv. Mest av allt behöver jag pengar. Minst av allt behöver jag vara sjuk!
Dessutom behöver jag en festival och är grymt avundsjuk på diverse brudar som just nu befinner sig i, eller i alla fall i närheten av, tält, och dessutom är omgivna av öl och bra musik. För min del känns alla tre jävligt avlägsna för tillfället, bortsett från musiken. Nick Cave & the Bad Seeds har gått på repeat hela veckan och Little Willie John med Peter LeMarc har gått på repeat hela mitt liv.

II. Välkomnar värme...
Ingenting kan någonsin vara så fel som jag och du. En omöjlig kombination som mynnar ut i den tysta kraftmätning som tar över allt vi hade kunnat säga varandra. Inga ord når utanför murarna som skiljer oss åt samtidigt som de är det enda som binder oss samman. På varsin sida av en mur med en längtan efter att nå varandra, en längtan efter värme.
Åtminstone hade det kunnat vara så.
Men det är bara jag som längtar, och muren är helt och hållet din konstruktion. Jag vet inte ens om du väntar på andra sidan.
The girl with no future wrote her name on the wall
Inte ens ett avsked.
Inte ens en blick.

III. ...tar avstånd ifrån dess källa
Jag kan helt enkelt inte lämna gårdagen bakom mig.
Eller mitt liv fram tills dess.
Min svaghet är att jag föddes till ett liv som inte vill ta mig med sig.

I. So it's over... it's over for now
We finally fell asleep, and it's over for now

Jag finner inga ord för att beskriva den här känslan. Egentligen borde jag kanske inte ens försöka, bara låta allting sjunka in. Mitt liv skulle kunna vara perfekt men det skulle lika gärna kunna vara åt helvete fel. Jag kan inte ens se skillnaden!
Och hur gärna jag än vill så kan jag inte lämna det här bakom mig. De senaste veckorna känns fortfarande som här och nu, samtidigt som allt som hänt känns fruktansvärt avlägset. Saknaden är en känsla så konkret att den håller på att strypa mig.

II. Spider has eight legs you know
Jag blev inte så sentimental igår som jag trodde att jag skulle bli.
Däremot börjar den komma smygandes nu. Gråten.
Över allt som jag saknar, allt som jag kommer sakna och allt som jag med stor lättnad lämnar bakom mig.

Typiskt att man ska ha fuldag just idag!

I. I've finally decided my future lies beyond the yellow brick road
It's a little bit funny, this feeling inside...
För imorgon händer det. Tror jag. Om inte detta är en lång (och jääävligt intensiv) dröm. 
Allt känns i alla fall väldigt påtagligt, så jag antar att det i allra högsta grad är verkligt.
Egentligen har jag ingenting vettigt att säga för min hjärna har låst sig efter tolv jävla år.
Åååh mitt perfekta liv!

II. Parlez-vous francais?
Jag har dumpat min fransman i skogen tillsammans med min familj. De ska hugga björkris! Haha.

I. Det är idag det borde ske
Det är Sveriges nationaldag och solen skiner och jag sitter och väntar på att en galen fransman vid namn Florent ska behaga komma hem från sin promenad och äta middag. Jag är hungrig! Dessutom är jag trött på att använda min högstadiefranska i andra sammanhang än rent formella. Punkt.
Så! Det är ju idag vi ska marschera med röda fanor, kamrater! Det är ju idag vi ska visa världen vart det här landet är på väg. Vart det ska vara på väg. Och varför ingen annan väg kan accepteras.

II. Back to the howling old owl in the woods
Okej, tillbaka till den galna fransosen. Florent anlände till mitt hem igår några minuter innan åtta. Han ser ut ungefär som man kan tänka sig att en fransman ska se ut. Kanske något sötare, definitivt med sundare intressen. Dessvärre räcker tidigare nämnda högstadiefranska inte långt för att vi ska kunna kommunicera med varandra, och killen kan för fan inte engelska! Jag ser fram emot två spännande veckor med många franska oregelbundna verb. Tjoho!

III. I find it kind of funny, I find it kind of sad
Välkomnar värme. Flyr allt som skapar den.

I. Här och nu: ett hål i himlen
Gårdagen var lyckad, jag har nog inget mer att säga. Mycket mat (Tack Hedda!), många myggor, många timmar spenderade i bastun och i en hall med många öl på bordet, många (två) securitasvakter på besök men inte fullt lika många timmars sömn på natten. Imorse många mil till Värnamo och på det hela taget många välkända ansikten som jag under tre åts tid trots allt lärt mig att... älska. (Finns det något ord som ligger mellan "Älska" och "Tycka om"? Upplys mig!)
Hur som helst så är jag trött som fan och vill egentligen sova. Men får jag det? Nej! Nu ska det bakas och fixas och ordnas och jag vet fan inte. Bäst är i alla fall att på torsdag tar jag studenten och imorgon kommer det en förhoppningsvis relativt het (och engelsktalande, tack!) fransman till mitt hem. Mitt liv är perfekt.

II. Family affair
Underligt: jag är hur laddad som helst på att att få träffa hela släkten i veckan. På samma gång! Det har aldrig hänt och faktiskt så har jag saknat sånt i mitt liv. Gemenskap. Min uppväxt har snarare kantats av utanförskap, i alla fall i blodsbandens hänseende.
Det blir ändring nu, även om jag inser att det bara är en engångsföreteelse. Människor som jag, mot alla odds visserligen, tycker om, samlas för min skull. Jag kan inte beskriva det. Jag vet bara att det gör mig glad. Och det räcker.

Men!
Just nu är det förvirring i min bröstkorg. Kaos skulle man kunna säga. Och det stör lite. Jag har blivit sämre och sämre på att koppla bort det där som bankar i mig. Det gör sig påminnt när jag minst anar det. Dessutom komplicerar det saker och ting.
Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion.

III. Time flies, seconds, minutes, hours...
Hur kan klockan vara så mycket? För bara några minuter sedan (känns det som) började jag läsa en, förvisso väldigt bra men dessvärre även väldigt tidskrävande, bok av Karin Alvtegen. Nu är den i alla fall utläst och min dag har flugit iväg hur snabbt som helst. Senast jag tittade på klockan var hon sju. Det var för fem timmar sedan. Nu sitter jag här igen och mitt hår ser förjävligt ut. Vad det nu har med sammanhanget att göra...

Jag ska skriva min roman nu. (Ideer välkomnas!) Jag slösar bort alldeles för mycket tid på att göra ingenting, nu ska den tiden fästas på papper och förevigas! Fast nej, okej då. Någon roman lär det aldrig bli. Den kreativa delen av mig är alldeles för lik en annan inspirationslös kreatör jag känner. Sktisamma. Jag är trött på tanken att mitt liv kan ta slut när som helst och att jag då inte kommer ha någonting alls att lämna efter mig.
Upplyftande tankegångar, det måste ni hålla med om. Jag tror i alla fall att de i allra högsta grad är berättigade i just den här situationen jag befinner mig i. Snart börjar mitt nya liv och då ska världen ligga för mina fötter. Punkt.
Men tills dess:

John, I'm only dancing (again)

I. I hope God protects your soul
Mitt hjärta vill fly från min bröstkorg. Den lilla del av mig som fortfarande känner sig hemma här håller på att sakta, men med en beslutsamhet som förundrar mig, tyna bort.
Jag längtar härifrån. Mitt hjärta vill fly till en festival i Tyskland, mitt hjärta vill fly till en strand i Hammamet. Mitt hjärta vill fly från min bröstkorg till en bar i Palencia, fly till främmande vidder, fly till en källare i Neumünster eller ett vandrarhem i Köpenhamn. Mitt hjärta längtar min bröstkorg i tusen bitar och om jag inte sprängs inifrån så slits jag isär av allt som vill mig illa. Det här stället. De band som binder mig här.

II. Just one more question before I pack
Jag letar desperat efter toner som kan förklara allt, förklara mitt hjärtas flykt, men mina känslor finns inte i kvintcirkeln. Så nu tystnar jag. Trevar inte längre längs väggar som inte säger mig någonting.

För övrigt:
Trångsynthet förvånar mig. Och upprör mig. Sedan när blev människors olikheter något negetivt? Jag förstår inte. Jag förstår inte vad det är som gör att vissa anser sig vara bättre än andra, vad det är som gör att vissa inte ser längre än sina egna erfarenheter och tidigare uppfattningar om folk. Erfarenheter suger. Jag vill leva i en värld där alla människor får en chans. Alla.
Men framförallt är det din trångsynthet som förvånar mig. Och i allra högsta grad förskräcker.
Slutsats:
Inte förrän jag har träffat varenda jävla människa i hela världen tänker jag skaffa mig en åsikt om mänskligheten som helhet. End of discussion.

I. True love is cruel love
Jag vill skriva något om knytnävar och hårda ögonkast men som vanligt hittar jag inte de rätta orden.
Jag fick veta betyget på mitt projektarbete idag. MVG. Som om tre små bokstäver skulle vara värda mödan jag har gått igenom! Hah! Hursomhelst så har jag fått väldigt mycket beröm och uppmaningar om att fortsätta skriva. Vilket för mig fram till problemet.
Det finns inga ord som trivs i mitt huvud.
Det finns inga bokstäver som kan dansa i mig.
Jag får inte fram mina egna tankar om jag inte är under hård press. Så tvinga mig, någon. Jag behöver få utlopp för allt som tynger ner. (Inte för att det är särskilt mycket för tillfället. Förutom en stark längtan till ett land i fjärran med underbara människor så fattas det nog ingenting i mitt liv).

II. Volando vengo, volando voy
Jag har fått ett fint litet meddelande på spanska. Och jag fattar ingenting! behöver en översättning av Sanna snarast!

Och öh... en man i varje hamn. Jag säger då det!

I
Just nu sitter jag och skickar bilder från Tunisien till Emelie. Och längtar. Och inser då och då att längtan inte kommer ta mig någonstans.
Alltså letar jag istället flygbolag, kurser i arabiska och skriver ord som för att konkretisera det jag känner. Det går inte.

II
Fortsätter mitt liv som vanligt från och med nu?
Herregud, det hade jag inte fattat! Snart student alltså, med allt vad det innebär, men innan dess:

Andas in. Andas ut.