Helly

I. Emotion sickness
Torsdag. Idag har jag vaknat, somnat, vaknat, tittat på reprisen av Spanien-Ukraina och förundrats och vid vissa tillfällen imponerats, stigit upp ur sängen, drabbats av viss yrsel och med inte särskilt stora förväntningar på den här dagen lagt mig ner igen. Tillslut måste jag trots allt  ha tagit mig samman för nu sitter jag här. Solen skiner, tror jag, men persiennerna är neddragna och jag orkar inte ta mig till fönstret. Lika bra är väl det.
Gandhi ligger och sover i sin matskål. Jag känner mig som en skadskjuten skabbräv och ser förmodligen också ut som en sådan.
I feel like I am naked, an emperor without his clothes
and still my hands are shaking, broken with an overdose
On chemicals I'm burning, drunk deadly and old
and still there's something here that leaves me cold...
Igår gick jag hem tidigare från jobbet och idag hatar jag mitt liv mer än någonting annat (med vissa undantag men dem ska jag, av hänsyn till vissa personers eventuella känslor, inte räkna upp här. Jag bara hoppas att det framgår tydligt ändå. Jag vill inte ha er i mitt liv och om det mot all förmodan skulle vara svårt för er att acceptera så får vi väl diskutera det då, men den här känslan verkar inte vara något annat än ömsesidig. Vi lämnar det där för tillfället.)
Jag behöver jobba. Jag behöver ett socialt liv. Mest av allt behöver jag pengar. Minst av allt behöver jag vara sjuk!
Dessutom behöver jag en festival och är grymt avundsjuk på diverse brudar som just nu befinner sig i, eller i alla fall i närheten av, tält, och dessutom är omgivna av öl och bra musik. För min del känns alla tre jävligt avlägsna för tillfället, bortsett från musiken. Nick Cave & the Bad Seeds har gått på repeat hela veckan och Little Willie John med Peter LeMarc har gått på repeat hela mitt liv.

II. Välkomnar värme...
Ingenting kan någonsin vara så fel som jag och du. En omöjlig kombination som mynnar ut i den tysta kraftmätning som tar över allt vi hade kunnat säga varandra. Inga ord når utanför murarna som skiljer oss åt samtidigt som de är det enda som binder oss samman. På varsin sida av en mur med en längtan efter att nå varandra, en längtan efter värme.
Åtminstone hade det kunnat vara så.
Men det är bara jag som längtar, och muren är helt och hållet din konstruktion. Jag vet inte ens om du väntar på andra sidan.
The girl with no future wrote her name on the wall
Inte ens ett avsked.
Inte ens en blick.

III. ...tar avstånd ifrån dess källa
Jag kan helt enkelt inte lämna gårdagen bakom mig.
Eller mitt liv fram tills dess.
Min svaghet är att jag föddes till ett liv som inte vill ta mig med sig.