Helly

Dagens motto: Don't worry, be happy!

Jag är tamejfan det levande beviset på att allt, verkligen allt, ordnar sig förr eller senare.

Hotellet. Imorgon. Be there.

Jaha! Då är allting som vanligt igen. I förrgår insåg jag vad jag ville göra med mitt liv, idag gick planerna åt helvete därför att jag ännu inte fyllt 21. Va? Vad handlar det om? Förbannat också! Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att om någonting ska bli av så måste det bli av DIREKT. Därför är jag också medveten om att jag kommer få ta om funderingarna från början. För ända till april kan jag inte gå och vilja samma sak! Det funkar helt enkelt inte...

Anyway, jag hade tänkt skriva en hel massa intressanta saker här men av vissa personliga skäl som jag inte har lust att delge mig av har jag nu bestämt mig för att låta bli. HA HA! Men okej då, mest för att jag är jävligt trött och på ganska dåligt humör. Och för att försöka upprätthålla någon sorts integritet. Den försvinner tydligen rätt hastigt så fort man utsätter den för prövningar.
Skit också, liksom.
Eller jag menar:
Skit i det också, liksom. Typ...




OCH!
I helgen händer det. Fredag är dagen, kom igen!

MEN!
Det här med tankar och funderingar och sånt är fan överskattat alltså. Ju mer man tänker desto jobbigare blir ju saker och ting! Bra insikt. Nu gäller det att den funkar i praktiken också...

"Varför inte avrunda dagen med lite schampo i ögat?"

Så tänkte jag för en stund sedan och nu ser vi (inte jag, tyvärr, av uppenbara skäl. "Lite" är ett relativt begrepp) resultatet.
Heja mig!

Marina efterfrågar mer bloggning, detta inlägg tillägnas henne!

Idag är en dålig dag, av uppenbara skäl. Jag känner mig som en padda, och om jag ska vara ärlig ser jag även ut som en sådan. Om man bortser från min hud som (än så länge) inte är mörkgrön. Tack för det, högre makt!
Well well, anledningen till jämförelsen med detta slemmiga kryp är att jag ligger på mitt hotellrum och lider av någonting. Symptomen är allmän pissighet med inslag av halsont, feber och hostattacker och diagnosen jag själv ställt lyder:
SJUKDOM!

För övrigt befinner jag mig för tillfället i Hägersten dit jag kom inatt runt halv tre-tiden. Idag skulle jag jobbat i Uppsala men stackars Anna fick ge sig av på egen hand. Jag har dåligt samvete. Kan dock inte göra så mycket åt saken under rådande omständigheter. Ikväll bär det hursomhelst av till Söderhamn. Så get ready, Söderhamnsbor, för imorgon ska det säljas telefoner utav bara heeelvete!

Vad kan jag säga mer?
Igår sa min pappa till mig att han tycker att jag är duktig. Antingen drev han med mig, eller så försökte han bara vara snäll. Hursomhelst blev jag väldigt glad, och därför kommer här ett kort meddelande till min far:
Du behöver inte vara orolig, jag ska utbilda mig. Till något. Någon gång...

Det var allt för den här gången. Nu ska jag kurera mig bäst jag kan!



PS. Jag träffade Marina i hennes nya hemstad Göteborg i tisdags. Det verkade inte vara några större fel på henne heller! Vilken lättnad alltså...

Bekännelse:
Jag är ofta ganska ledsen över att jag inte bor i USA, the land of the free and the home of the brave.
Varför?
Det handlar om skjutvapen, naturligtvis. Och nästa person som har något att säga om mina matvanor kommer att få ett sådant uppkört i röven. Och avlossat.