Helly

I. Här och nu: ett hål i himlen
Gårdagen var lyckad, jag har nog inget mer att säga. Mycket mat (Tack Hedda!), många myggor, många timmar spenderade i bastun och i en hall med många öl på bordet, många (två) securitasvakter på besök men inte fullt lika många timmars sömn på natten. Imorse många mil till Värnamo och på det hela taget många välkända ansikten som jag under tre åts tid trots allt lärt mig att... älska. (Finns det något ord som ligger mellan "Älska" och "Tycka om"? Upplys mig!)
Hur som helst så är jag trött som fan och vill egentligen sova. Men får jag det? Nej! Nu ska det bakas och fixas och ordnas och jag vet fan inte. Bäst är i alla fall att på torsdag tar jag studenten och imorgon kommer det en förhoppningsvis relativt het (och engelsktalande, tack!) fransman till mitt hem. Mitt liv är perfekt.

II. Family affair
Underligt: jag är hur laddad som helst på att att få träffa hela släkten i veckan. På samma gång! Det har aldrig hänt och faktiskt så har jag saknat sånt i mitt liv. Gemenskap. Min uppväxt har snarare kantats av utanförskap, i alla fall i blodsbandens hänseende.
Det blir ändring nu, även om jag inser att det bara är en engångsföreteelse. Människor som jag, mot alla odds visserligen, tycker om, samlas för min skull. Jag kan inte beskriva det. Jag vet bara att det gör mig glad. Och det räcker.

Men!
Just nu är det förvirring i min bröstkorg. Kaos skulle man kunna säga. Och det stör lite. Jag har blivit sämre och sämre på att koppla bort det där som bankar i mig. Det gör sig påminnt när jag minst anar det. Dessutom komplicerar det saker och ting.
Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion.

III. Time flies, seconds, minutes, hours...
Hur kan klockan vara så mycket? För bara några minuter sedan (känns det som) började jag läsa en, förvisso väldigt bra men dessvärre även väldigt tidskrävande, bok av Karin Alvtegen. Nu är den i alla fall utläst och min dag har flugit iväg hur snabbt som helst. Senast jag tittade på klockan var hon sju. Det var för fem timmar sedan. Nu sitter jag här igen och mitt hår ser förjävligt ut. Vad det nu har med sammanhanget att göra...

Jag ska skriva min roman nu. (Ideer välkomnas!) Jag slösar bort alldeles för mycket tid på att göra ingenting, nu ska den tiden fästas på papper och förevigas! Fast nej, okej då. Någon roman lär det aldrig bli. Den kreativa delen av mig är alldeles för lik en annan inspirationslös kreatör jag känner. Sktisamma. Jag är trött på tanken att mitt liv kan ta slut när som helst och att jag då inte kommer ha någonting alls att lämna efter mig.
Upplyftande tankegångar, det måste ni hålla med om. Jag tror i alla fall att de i allra högsta grad är berättigade i just den här situationen jag befinner mig i. Snart börjar mitt nya liv och då ska världen ligga för mina fötter. Punkt.
Men tills dess:

John, I'm only dancing (again)