Helly

Jag tror att jag är hemma igen. Jag tror att jag sitter i min hall med lilarandiga tapeter och ljust parkettgolv. Mitt hår är rufsigt  och något solblekt och jag har en trasig strumpa och skriver något om hur jag tror att saker och ting förhåller sig. Jag tror att jag, efter en underlig och mycket händelserik natt tillsammans med världens bästa förhandlare/poet och två fransktalande kypare, klockan fyra imorse släpade ner en tung väska från hotellrummet i Hammamet och att jag sedan greps av panik för att min flygbiljett var borta. Jag tror att jag hittade den (rådande omständigheter tyder på det) men jag vet inte hur och jag vet inte var. Jag tror att det sista jag fick se av världens vackraste land var soluppgången. Jag tror att jag för bara några timmar sedan landade på Landvetters flygplats och att det gick ett sus genom hela planet när flygvärdinnan berättade vilken temperatur vi hade att vänta oss. Jag tror att jag hämtade mitt bagage och att jag efter det satte mig i en bil tillsammans med Järngänget-Calle och Järngänget-Robin för att åka tillbaka till Gislaved. Jag tror att min väska just nu står nere i hallen och att dess innehåll som mestadels består av kläder och böcker och lappar med telefonnummer och adresser ligger utspritt lite varstans i hela huset. Jag tror att det står en habbeli babbeli i miniatyrformat på bordet i mitt rum och jag tror att mina nya skor står på skohyllan i hallen.

Jag tror allt detta. Men hur ska jag någonsin kunna vara säker? För varje gång jag sluter mina ögon försvinner de lila tapeterna och det ljusa trägolvet och jag står vid en glasdisk i ett hörn av Medinan omgiven av skor och tröjor och kepsar och tygkameler och vattenpipor. Jag har ett glas myntaté i handen och jag lyssnar på Emelie och en galen tunisier med förmodligen världens gladaste leende som diskuterar priset på vadsomhelst.
”No, no! You joke? For you, I give special price. Beautiful eyes, oh... very beautiful girl. For you... very special price. Friend price! You’re not capitalist, not american. This friendly price!”
Behöver jag nämna att Very beautiful girl alltid vinner? Jag hoppas inte det. Jag hoppas att det framgår klart och tydligt ändå.

Jag kan sluta mina ögon ännu hårdare. Då är det kväll och vi är inne på vår tionde flaska Ugni Blanc och kyparen ler och blinkar varje gång han går förbi vårt bord. Gatorna utanför är fulla av katter och kackerlackor och paddor och hetsiga tunisier och jag har i ett svagt ögonblick sålt min kumpan för 8000 kameler och en Ferrari. I baren på Brauhaus sitter två italienare med stor social kompetens. Vid bordet bakom vårt sitter två killar som enligt Järngänget tigger stryk. Mer spännande än några arga blickar från ovan nämnda samling pojkvaskrar blir det dock inte. Vi går vidare. På den korta biten mellan Medinan och vårt hotell hinner vi träffa ett oräkneligt antal människor som känner (och älskar) oss. Behöver jag säga att vi älskade dem tillbaka? 
Utanför hotellet tar vi en taxi till Club Latino eller Manhattan eller Havana eller ett hotell någonstans långt bort. Det spelar ingen roll. Varje kvadratcentimeter och varje sekund är perfekt. Världens enklaste ekvation.

Jag kan sluta mina ögon ännu lite till. Då ligger vi på stranden under klarblå himmel. Det är över fyrtio grader varmt och jag har bränt mina axlar men det spelar ingen roll. Sanden är varm och len som siden och havet har samma färg som himlen. Klockan är elva. Om sex timmar kanske vi går upp till hotellet och lägger oss vid poolen på takterassen istället. Eller så möter vi Djazz och Loupa eller Dalí eller Rafik a.k.a. Puffkillen och diskuterar religion eller musik eller meningen med kärlek eller boxning eller kvinnoförtryck eller puffpriser. Eller paddor och kackerlackor eller precis vadsomhelst.
Jag trivs bra med stängda ögon. Vill aldrig öppna dem igen.

Inte tänka, bara göra. Snart ska vi tillbaka. Insha-Allah.