Helly

I morse vaknade jag och insåg att jag inte längre befinner mig i lilla Gislaved.
Hur kom jag hit och vad gör jag här?
Va?
Det är åtminstone till hälften Ed Harcourts fel.

Jag och Sufei (gå förresten gärna in på hennes blogg: http://goingtoshanghai.blogg.se och läs om diverse incidenter som jag för tillfallet inte orkar ta upp här) har nu bestämt oss för att stanna kvar i detta underliga land ytterligare tre månader. Vi kommer alltså hem lagom till den svenska sommaren som förhoppningsvis skiljer sig markant från den kinesiska (som för övrigt inte är slut än på långa vägar, även om nätterna börjar bli kyliga).

Idag har vi haft en väldigt intressant och pedagogiskt korrekt lektion. Vi satt ute på skolans terass och skrev upp engelska och kinesiska ord huller om buller på en fönsterruta. Vår klass, som nu endast består av fem stackars elever (fyra svenskar, en ryss), fick ställa upp oss på en rad framför fönstret och när Deng Laoshi (lärare Deng) sedan läste upp deras engelska eller kinesiska motsvarighet fick vi springa fram till rutan och sudda ut det ord som var rätt. Den som hittade flest rätt ord (snabbast, såklart) vann.
Jag vet inte om det framgår av min något magra beskrivning, men stökigt är precis rätt ord. Kul. Och, som sagt, väldigt lärorikt!

Annars händer här inte så mycket, tänkte jag säga. Det är fel.
Det händer alldeles för mycket för att jag ska kunna skriva om allt.

Peace out för den här gången, eller som jag brukar säga:
Zhege dongxi you chou you chou!
(Den här saken är inte bara ful, den luktar illa också!)