Helly

Jag får tårar i ögonen varje gång jag ser en bild från någonstans som inte är här. Och jag menar inte Norge och Oslo, jag menar gråhet och vardag. Jag kan inte ens förklara! Jag älskar mitt liv. Jag trivs här, för en gångs skull känns min gråa vardag som ett aktivt val, som min egen gråa vardag. Det är fantastiskt. Det är en känsla jag aldrig trodde jag skulle kunna känna.
Men det räcker inte. Min bröstkorg är ett fängelse för något som vill iväg och det är jag som är fängelset och det är jag som vill lämna det och det är en ekvation som inte riktigt går ihop. Vet ju inte ens varför jag vill fly, inte ens vart!Och ibland önskar jag att jag kunde sluta längta och bara nöja mig, men jag antar att det är min oförmåga att stå still som gör mig till den jag är. Och det är väl alltid värt något.