På andra sidan självmedömkan: kärlek
Idag har jag varit på kurs med jobbet. Jag ensam med tjugofem norrmän som snackar om det norska postväsendet. Jag har jobbat i posten i fyra veckor, de andra har jobbat i flera år. Allt kunde hur som helst varit ganska intressant, om det inte vore för att jag satt och sov de tre första timmarna. Nästan, i alla fall. Chefen tittade konstigt på mig några gånger när jag blundat lite för länge...
I alla fall, på eftermiddagen blev det bättre med lite teater och workshops och grejer. Och med "bättre" så menar jag att det blev lättare att hålla sig vaken, inte att det faktiskt blev BÄTTRE i ordets rätta bemärkelse...
...och när någon börjar prata om rollspel eller andra sorters framföranden inför folk i sammanhang där jag klart och tydligt är inräknad, så gör det ont i hela mig. Inget obehag här inte, utan ren jävla smärta i varenda liten del av min kropp. Ryggen kröks, axlarna far upp emot öronen och jag börjar se dubbelt. Det är en fruktansvärd känsla. Verkligen fruktansvärd. Jag sitter så ett tag, övertygad om att jag snart kommer att dö, fram tills dess att personen som leder "skådespelet" frågar om det finns några frivilliga. Då åker min hand upp. Direkt. Utan tvekan.
Jag respekterar och beundrar mig själv för det. Det är en av de sidor hos mig själv som jag faktiskt aldrig skulle vilja ändra på. Min spindelfobi är INGENTING jämfört med min scenskräck och ändå står jag där, igen och igen och igen. Och efteråt känns det hur bra som helst, bästa känslan i världen. Det är väl därför jag älskar det så mycket, antar jag. För att det egentligen inte finns något bättre sätt att vinna respekt för sig själv på än att gång på gång trotsa sin värsta rädsla. Jag vill ju inget annat än att stå på en scen, men till och med när jag sitter här, ensam på mitt rum, så snurrar det i huvudet när jag tänker på det. Livrädd med stil, I guess.
Så, det var dagens självbelåtenhet. Nu till något helt annat! (Haha, inte alls. Det blir inget annat än självbelåtenhet idag, en sådan dag har det varit!)
När man hör en av de vackraste sångrösterna man någonsin hört komma från en högtalare mitt på Karl Johans Gate så får man inte bara gå förbi. Man måste stanna. Och eftersom man inte har några pengar att visa sin uppskattning med så måste man gå fram och berätta hur fantastiskt det låter. Och så måste man ju såklart fråga sångröstens ägare ifråga om hon vill starta ett band.
Och det vill hon ju.
Så då har man sitt Oslo-band, med trummis, basist samt sångerska/provisorisk gitarrist. Inte svårare än så! Dessutom har man något att göra på måndag, då det är open mic på ett ställe i stan.
Självbelåtenhet var namnet. Ibland lyckas jag tamejfan.