Helly

Yes. Idag tar jag tillfället i akt och bejakar mina maskulina sidor, dvs tycker fruktansvärt synd om mig själv samt är övertygad om att jag just nu mår sämst av alla människor i hela världen. Varför? Jag är förkyld. Och eftersom könsgränserna är på väg att suddas ut (läs: VAR på väg att suddas ut. Blev mörkrädd när jag såg juniorernas final i hockey-VM. Bringing back the kvinnoförtryck and the objektifiering av Det andra könet, WAY TO GO!) så anser jag mig vara i det närmaste tvungen att konstatera att jag är minst lika snorig och hjälplös som vilken man som helst.
Allt jag begär är lite medlidande. Ska det vara så svårt?

I övrigt verkar det här bli en bra dag. Min bror är nu myndig, så ett stort grattis till honom även om han i mina ögon aldrig kommer bli äldre än tolv. Nu har han i alla fall inte längre några undanflykter att ta till när jag försöker få med honom ut på krogen. Synd där brorsan!

Synd också att inspirationen bara kommer över mig när jag inte alls behöver den.
Just nu känner jag till exempel en stark längtan efter att sjunga högt. Kommer jag känna samma behov av att utrycka mig med hjälp av mina stackars stämband om några dagar när halsen inte längre känns som ett krigsdrabbat Irak? Helt utan betänketid bli svaret nej. Livet är en subba och sen går du i pension.