Helly

Bring on the revolution (I wanna die for something).

Jag tröttnar. Det är sådan jag är. Vart flyr man när man inte längre står ut med sig själv? Här sitter jag, liksom, och det känns bara tråkigt! Vardagen sliter ut ögonen på mig så fort jag glömmer bort att blunda. Kanske är det för att jag alltid ser sommaren som räddningen, allting ska bli bra så fort fåglarna börjar kvittra. Undrar om det är nu jag ska inse att det inte stämmer? Det tänker jag inte. Jag väntar några dagar till.

Kanske är det längtan som gör det. Plötsligt känns livet här som något tillfälligt, en väntan på något annat, istället för ett mål i sig. Jag som såg fram emot att äntligen få leva i en vardag som jag själv skapat håller nu på att bli galen av den. Fast nej, egentligen väntar jag bara på att den ska infinna sig. Vardagen. Som en jävla utopi. Just nu går jag bara omkring och längtar efter rutiner och en sorts säkerhet som jag aldrig förut velat ha. Det är helt fel ordval men jag vet inte hur jag annars skulle kunna beskriva det. Jag vill inte ha ett liv här. Jag vill inte ha ett liv nånstans, jag vill ha ett liv överallt! Men när jag ändå sitter här vill jag att det ska kännas som ett aktivt val att göra det jag gör, vill att det ska kännas som här och nu. Vill att det ska kännas som hemma. Var ska jag någonsin kunna känna mig som hemma? Det börjar göra mig förbannad nu. Att ständigt gå omkring och längta någon annanstans.

Jag vill ha möten och aktiviteter inbokade i min kalender. Tror att det är mestadels där problemet ligger.

För övrigt hade jag en helt fantastisk helg i Bohus. Mitt lilla liv. Egentligen kan det nog inte bli bättre än såhär.